Jenny

jag vet att man inte ska ge upp efter första taget, men nu just nu känns allt som ett rent helvete.
jag är ett olycksbarn, det finns ingen lycka enbart olycka.
för som dagarna går mot mörkare tider så försvinner mitt hopp att bli hel igen, att vi ska blir ett igen.
inte vara 4 opusslade pusselbitar.
jag vill vara endel av den hela,men inget passar.
blundade för länge, och när jag vaknade till igen så hade jag missat så mycket.
eller jag har sett på när allt skett men aldrig gjort något som kunde betyda världen för en.
hon fick flytta och byta namn för att inte riskera sitt liv, jag vet inte när jag får se henne igen.
min syster, mitt hopp henne pratar jag knappt med, jag vet inte vart hon är.
den ena kämpar dag in och dag ut för att jag ska må bra, hon gör allt för mig.
den andra skulle i vanligt fall offra allt för mig om det vore så, jag var hans allt.
men hans livslust finns inte längre, rädlsan att förlora honom har aldrig varit större.
hon förlorade sin farfar och jag la inte ens märke tills det föränns nu.
hon som var min bästa vän stöttade jag aldrig, jag höll inte mitt löfte.
han gick igenom en svår tid som kommer ibland precis som för mig, jo jag vet att han gick igenom det och sa att jag fanns där. men jag kunde ha gjort mer.
han som vi alla var stolta över, ja han.. han drogs med igen. han är inte den vi trodde.
han är mer än så.
hon ville också prova på och drogs med..
och jag? jo jag har blundat alledess förlänge, och jag skäms för alla har alltid funnits där för mig.
men jag är inte så stark som ni tror, jag ger upp fortare än ni tror.
ett stort jävla svart hål har tagit alla dom jag värderat högst, eller så tog jag bara inte emot er.
förlåt