du, ingen annan.
en gång var din historia också min
i ca 1 och ett halvt år, har mitt liv varit en jävla bergochdalbana.
jag har gråtit skrikit slagit kämpat älskat skrattat hatat
varje dag är det så, jag vet att varje morgon börjar med att jag tror att allting varit en dröm, att du kanske sitter där i köket och väntar på mig tills jag vaknar. men det har du inte gjort på länge. på en väldigt lång tid.
jag saknar det, få höra din röst, se dig och kunna känna dig.
men det är tomt
sen går dagen åt på att jobba eller hitta ett tidsfördriv, som får tiden att gå.
då man glömmer att tänka.
sen kommer kvällen då man sitter där ensam, och tänker om och om igen.
på allting som gått förlorat, och allting man vunnit.
vad som egentligen är värt att kämpa för och vad man kan leva utan.
